Uppdatering av förra veckans filmhelg

I helgen var jag hos Amanda i Rönnängen, jag vet inte riktigt varför det inte blev någon uppdatering därifrån men jag gissar att jag fick mycket annat att lägga min hjärnkapacitet på. Hur som helst var det en trevlig vistelse i det lilla kvarteret utanför Trollhättan. Eftersom jag hade råkat ut för en förkyldning (eller en liten släng av svininfluensan som alla tror) bäddade jag och min väninna ner oss i soffan under fluffiga duntäcken framför TV:n. Medan regnet smattrade mot rutorna utanför, mumsade vi i oss hummus, äppleklyftor och morotsstavar och iakttog intriger, saftiga blåbärspajer och förälskelser mellan Norah Jones och Jude Law i My Blueberry Nights. Jag är glad att jag gav Jude Law en ny chans, jag har aldrig riktigt kommit överens med honom förrän nu. När eftertexterna rullade, letade vi fram några frusna jordgubbar och bakade en smarrig paj med massor av vaniljsås (laktosfri, ovispad vaniljsås är något av det godaste man kan äta en regnig fredagskväll). Vårt utsökta bakverk blev mindre och mindre medan vi såg Allt Flyter som faktiskt var en helt okej svensk feel-good-movie.

När klockan slagit 11 högg vi tag i filtar och dykarlampa och letade oss upp genom skogen, till Smörsjön. Sedan tillbringades någon timme liggandes på rygg på en liten smal brygga, mitt i en kolsvart skogssjö, stirrandes upp i den stjärnklara natthimlen. Jag slutar aldrig förvånas över hur stort och distansierat alla små ljusprickar är där uppe i det mörkblå töcknet.

På lördagen slappade vi och såg på mer film, Lords Of Dogtown med Emilie Hirsch och Heath Ledger, underbar skatefilm och lagom med upprorslustfyllda ungdomar.
På kvällen kom Göteborgarna. På kvällen var det party.
Kvällen blev galen.


När jag sent om sider var hemma igen på söndageftermiddagen efter 4,5 timmar på tåg och buss, värkte fortfarande gårdagens vodka lite i magen. Jag bäddade in mig framför TV:n med en stor kopp grönt te och en bra film.
En väldigt bra film faktiskt. The Fountain. Än en gång har Darren Aronofsky kliat sig ordentligt i huvudet och lagt upp sin bästa plan som han sätter i verket med hjälp av sitt ytterst framgångsrika verktyg, Hugh Jackman. Starkt skådespel, bra historia, och rymdfärdsscenerna är så vackra att man bara vill sväva fram genom den svarta natthimlen, mot det guldskimrande skenet av en döende stjärna, genom en glasbubbla. En stark film som behåller intresset rakt igenom. Av mig får den en stor applåd!