Concrescence

Ännu en trevlig weekend har spenderats hos Amanda i Sjuntorp. Fredagkvällen bestod av sedvanlig skate-/cykeltur i kvällssolen, citron och marängpaj och hyrfilm. Äntligen fick jag se Parfymen. Jag blev inte besviken alls. Filmen är otroligt nog nästan lika bra som boken. Vad jag inte förstår är dock vad de där filmmakarna tänkt med när de låter Ben Wishaw spela rollen som Grenouille, den vidrigaste, fulaste personen Frankrike skådat. Tro mig, jag försökte verkligen att hitta det fula hos Wishaw. Jag försökte i alla fall.

Efter lördagfrukosten satt vi på tåget mot Göteborg, där vi mötte tre glada och en smula bakfulla flickor. En solig framgångsrik shoppingdag. Efter att ha provat vad som tycktes vara halva Weekdays jeanssortiment, satt jag till sist på bussen mot Trollhättan med ett par mörkblå stuprör i handen. Mitt nyinköpta fynd fick sällskap av nya ljusbruna mockakängor och den knasigaste plagg jag förmodligen någonsin inköpt, en svart tyllkjol, som fick bli min efter långa övertygelser från fröken Andersson att det var precis det plagg jag borde införskaffa.


När jag till slut var framme i Trollhättan igen och kom inrusandes på M15 med alla mina kassar, var det första jag gjorde att halvt springa rakt in i Caspians snyggaste gitarrist. Jag rodnar lite lätt och skäms för mitt stressande och den långa skäggige, mörka gestalten ursäktar sig med ett halvkvävt "Oh...ehm...sorry, yeah", och låter mig gå före i kön.

Jag möter David och några uddevallare, till tonerna av Kents Kräm (så nära får ingen gå).
Jag hinner se de två sista låtarna av ett litet lokalt förband. Den förkylda stackars sångaren ursäktar sig, tackar för framträdandet och hostar lite i micken.
Efter en kort paus entrar September Malevolence scenen med full styrka. de spelar fantastiskt bra. Who Watches The Watchmen och sista låten som handlar om ett tankfartyg är deras bästa framträdanden för kvällen. Min vän bredvid mig halvskriker smått uppgivet, genom musiken att "sådar cool kommer man ju tyvärr aldrig att bli" och nickar mot gitarristen i randig T-shirt. Jag tänker att om jag någonsin försökt hantera en gitarr måste det vara de mest patetiska försök som någonsin gjorts.

Malevolence tackar för sig och lämnar efter ytterligare en paus, plats åt kvällens huvudgäster, Caspian, ända från storbritannien. Caspian spelar instrumentalt i 80 minuter och jag står stum av förundran. Det susar ännu i mina öron efter de säkerligen hundratals decibelen, men det är det värt. Jag undrar varför musiker som dessa spelar för dryga 30 pers i Trollhättan av alla ställen?

I musikalisk väg en magisk kväll, med ett band som definitivt behöver mer träning och nässpray, och två band som avgjort förtjänar mer publik och större scen.