Drunkship Of Lanterns

Tisdag

Idag har jag vaknat klockan 6.50 av att pappa tände brasan som sprakade fridfullt på nedervååningen.
Somnat om igen tills 10, då jag återigen väcks av pappa som gjort frukost.
Jag har gissningsvis druckit fler koppar te än vad jag kan räkna på mina båda händer.
Jag har läst ut en bok. Den är skriven av Paulo Coelho och heter Veronika Bestämmer Sig För Att Dö.
Den var bra, jag gillade den verkligen. Men det var inte hans bästa.
Sedan har jag tänt många sterinljus och försökt lära mig lyssna på The Mars Volta.
Hittills går det bra för dom. Men känns mer värt att se dom live.

Klart slut!

Jag upptäckte just att jag skrev ett långt hyllningsinlägg om Kaffe.
Jag är nog lite tragisk.

Men man får väl va det när man är sjuk....eller?....Jo?

The Miracle Of Caffein

Jag saknar kaffe.
Sedan jag drabbades av det djävulska påfundet körtelfeber har mitt sug efter kaffe varit som bortblåst. Sedan jag insjuknade har jag bara druckit en enda kopp kaffe, och den smakade inte som den skulle.Vilken besvikelse. Särskilt då kaffet kom ifrån nordeuropas underbaraste kaffemaskin.


Detta är nog bra för mig i viss mån. Jag behöver rena min kropp ifrån koffeinet som ibland tycks fylla mina ådror mer än vad blodet gör, som faktiskt borde få ta mest plats.
Men det är ganska tråkigt. Det känns som om något är fel, som om något fattas, jag vet att jag ska vara sugen på kaffe. Minst tre gånger om dagen!
Men det är jag inte. Jag vill knappt ha te, vilket är en annan varm dryck jag älskar.
Jag vet att jag innerst inne älskar kaffe. Det brukar vara ett av mina allra käraste och mest uppskattade små vardagsfenomen, men nu är det som om det alldeles hamnat i skuggan.
Trots att det på jorden ryms flera miljoner kaffedrickare, känns det som om kaffet blivit sviket av ett utav sina trognaste fans.

Det är som om jag vet att jag vill ha det egentligen men när jag får det så duger det inte.
Det är nog bara jag som råkar ut för detta fenomenet, att önska att man ville ha något som man för tillfället egentligen inte vill ha men som man vet att man borde vilja ha. Förmodligen totalt obegripligt. Jag försökte förklara detta för en vän en gång, genom en liknelse att vilja ha glass, alla gillar glass och en varm sommardag vet man att man är sugen på glass. Men samtidigt mår man illa och man vet att det kommer att bli värre av glassen. Därför känner man istället avsmak för glassen trots att man vet att man egentligen borde vilja ha den.
Jag tror inte riktigt att min vän förstod min spaning och det kommer förmodligen ingen annan att göra heller.

Men jag saknar helt enkelt kaffe och sitter nu och undrar om jag någonsin kommer att bli sugen på denna underbara svarta dryck igen.
Förhoppningsvis blir jag det och när jag är fullt frisk och behöver energi kommer jag antagligen att sitta vid frukostbordet igen, invirad i en stor flanellskjorta och en rykande kopp kaffe mellan de frusna händerna.
Jag längtar efter den dagen.

Näverkärr

Jul, Jul, Strålande Jul

Då har man överlevt jul, trots körtelfeber. Gick fantastiskt nog oerhört smärtfritt. Med hjälp av bricanyl, ipren och otaliga liter vatten gick själva julaftonen ovanligt bra. En mycket lugn och fridfull jul på världens bästa julfirarställe. Hos mina kusiner på Önafors i Vänersborg. Kusinerna som just var hemkomna från en fantastisk Australienresa, med katamaranseglats och simturer med både delfiner, havssköldpaddor och meterstora tropiska fiskar i korallreven, kände fortfarande av jetlagen litegrann och var även de ganska trötta efter resan.

Snön föll oupphörligen på utsidan, till ett par decimeter tjockt lager och gjorde tillvaron vinterlikt dämpad och dov.
Kalle Anka och hans vänner tjatrade i TV-rummet och tomten kom förbi och ho-hoade.
En fantastiskt stor gran stod placerad på andra våningen i rummet med flygeln, de persiska mattorna och guldkantade speglarna, (har man tre meter i takhöjd kan man uppenbarligen ta in en sådan jättegran.)
Paketberget under supergranen minskade långsamt under den trivsamma julklappsutdelningen och när den var över satt vi mest och småpratade, åt julgodis, drack te och somliga smuttade i sig en Irish Coffé eller en whiskey.
När alla lagt sig gjorde jag och min syster en favorit i repris, som alltid på Önafors, och parkerade oss i finrummet för att äta pesto-pasta och lösa ett par världsproblem.

Juldagen snöade förbi med bra böcker, ett par pepparkakor och mera te.

Annandagen spenderades med jullunch hos farmor och farfar i Trollhättan. På kvällen, efter lite sömn i bilen från min sida, var vi hemma i Lysekil igen. Kändes för ovanlighetes skull väldigt skönt att komma hem och få slappna av och vara sjuk på hemmaplan.
Vi kom hem igen.
Precis lagom till sista delen av Woodstock-dokumentären på 2:an.

Höstlovet

Så var det ju även Pirater på Havets Hus under höstlovet.
Och en lungmanet syntes i Lysekil.

Lou

En fredag i höstas tog jag och min syster bussen ner till Göteborg för att hälsa på Louise i Vasastaden. Nyss hemkommen från Bergen och nyss 20 år fyllda. Lous vänninor slöt upp och vi ägnade många timmar i den helt fantastiska lägenheten åt att sippa små martinis, anis och nejlikekryddad pumpasoppa och kaneldoftande äpplepaj. Det blev mycket prat om Kornö, gamla minnen, Frankrike, Bergen, biografer och regn.
Senare blev det även en nattpromenad till Kronan och genom Linné.






På lördagen hanns det med ett krogbesök med glada vänner och ännu en övernattning i Vasa.
Söndagen kom med tillhörande frukostfika på Fröken Olsson.

I know why Mona Lisa smiled, Da Vinci must have been a really funny guy, and laughter is the only way into my heart

Hej.
Här händer precis ingenting.
Jag fortsätter att ha körtelfeber. Jag dricker tjugotre liter vatten om dagen. Och äter lite.
Morgonen tillbringade jag i kökssoffan tillsammans med bricanyl och vicks blå isbjörnshalstabletter. Jag låg där i Bromans vit-röda kökssoffa, ömsom tittande på när pappa bakade bröd och pepparkakshus och mer bröd, ömsom slumra till in i sjuka feberdrömmar.

Nu tittar jag på när Elle sitter på golvet i mitt rum och slår in julklappar. Dom blir röda och guldfärgade och snöflingemönstrade med stora böljande krulliga snören på.
Vi lyssnar på Jens Lekman och jag dricker mera vatten.

Jag fungerar just nu som husets lilla invalid. Jag gör ingenting själv, utan ser bara på vad alla andra i det Bromanska hushållet sysslar med.
Nu bakar mamma lussekatter, Elle gör marsipan, Axel kokar kola, pappa bakar bröd, Elle städar, mormor kokar knäck, mamma städar, pappa serverar mig youghurt.....lalalala....


(SNÄLLA, LÅT DENNA SJUKDOM TA SLUUUUT SNART!!!!)

Önafors i höstas

"Tenthouses is all you need
if you've got love"

November Rain

If I only could make a deal with God, and get Him to swap our places

I'll be running up that road
running up that hill
running up that building