Då har man överlevt jul, trots körtelfeber. Gick fantastiskt nog oerhört smärtfritt. Med hjälp av bricanyl, ipren och otaliga liter vatten gick själva julaftonen ovanligt bra. En mycket lugn och fridfull jul på världens bästa julfirarställe. Hos mina kusiner på Önafors i Vänersborg. Kusinerna som just var hemkomna från en fantastisk Australienresa, med katamaranseglats och simturer med både delfiner, havssköldpaddor och meterstora tropiska fiskar i korallreven, kände fortfarande av jetlagen litegrann och var även de ganska trötta efter resan.
Snön föll oupphörligen på utsidan, till ett par decimeter tjockt lager och gjorde tillvaron vinterlikt dämpad och dov.
Kalle Anka och hans vänner tjatrade i TV-rummet och tomten kom förbi och ho-hoade.
En fantastiskt stor gran stod placerad på andra våningen i rummet med flygeln, de persiska mattorna och guldkantade speglarna, (har man tre meter i takhöjd kan man uppenbarligen ta in en sådan jättegran.)
Paketberget under supergranen minskade långsamt under den trivsamma julklappsutdelningen och när den var över satt vi mest och småpratade, åt julgodis, drack te och somliga smuttade i sig en Irish Coffé eller en whiskey.
När alla lagt sig gjorde jag och min syster en favorit i repris, som alltid på Önafors, och parkerade oss i finrummet för att äta pesto-pasta och lösa ett par världsproblem.
Juldagen snöade förbi med bra böcker, ett par pepparkakor och mera te.
Annandagen spenderades med jullunch hos farmor och farfar i Trollhättan. På kvällen, efter lite sömn i bilen från min sida, var vi hemma i Lysekil igen. Kändes för ovanlighetes skull väldigt skönt att komma hem och få slappna av och vara sjuk på hemmaplan.
Vi kom hem igen.
Precis lagom till sista delen av Woodstock-dokumentären på 2:an.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment