The Miracle Of Caffein

Jag saknar kaffe.
Sedan jag drabbades av det djävulska påfundet körtelfeber har mitt sug efter kaffe varit som bortblåst. Sedan jag insjuknade har jag bara druckit en enda kopp kaffe, och den smakade inte som den skulle.Vilken besvikelse. Särskilt då kaffet kom ifrån nordeuropas underbaraste kaffemaskin.


Detta är nog bra för mig i viss mån. Jag behöver rena min kropp ifrån koffeinet som ibland tycks fylla mina ådror mer än vad blodet gör, som faktiskt borde få ta mest plats.
Men det är ganska tråkigt. Det känns som om något är fel, som om något fattas, jag vet att jag ska vara sugen på kaffe. Minst tre gånger om dagen!
Men det är jag inte. Jag vill knappt ha te, vilket är en annan varm dryck jag älskar.
Jag vet att jag innerst inne älskar kaffe. Det brukar vara ett av mina allra käraste och mest uppskattade små vardagsfenomen, men nu är det som om det alldeles hamnat i skuggan.
Trots att det på jorden ryms flera miljoner kaffedrickare, känns det som om kaffet blivit sviket av ett utav sina trognaste fans.

Det är som om jag vet att jag vill ha det egentligen men när jag får det så duger det inte.
Det är nog bara jag som råkar ut för detta fenomenet, att önska att man ville ha något som man för tillfället egentligen inte vill ha men som man vet att man borde vilja ha. Förmodligen totalt obegripligt. Jag försökte förklara detta för en vän en gång, genom en liknelse att vilja ha glass, alla gillar glass och en varm sommardag vet man att man är sugen på glass. Men samtidigt mår man illa och man vet att det kommer att bli värre av glassen. Därför känner man istället avsmak för glassen trots att man vet att man egentligen borde vilja ha den.
Jag tror inte riktigt att min vän förstod min spaning och det kommer förmodligen ingen annan att göra heller.

Men jag saknar helt enkelt kaffe och sitter nu och undrar om jag någonsin kommer att bli sugen på denna underbara svarta dryck igen.
Förhoppningsvis blir jag det och när jag är fullt frisk och behöver energi kommer jag antagligen att sitta vid frukostbordet igen, invirad i en stor flanellskjorta och en rykande kopp kaffe mellan de frusna händerna.
Jag längtar efter den dagen.