En vinterdag i Lysekil. En dag då västanvinden inte tjöt under hustaken och fick stadsborna att dra öronen åt sig.

Så bröts tystnaden och stadens lågmälda, förbryllade utandning rörde om dammet mellan husen och knäckte upp en spricka i isen mellan kajkanten och de massiva pråmarna i Södra Hamnen.

Så satt hon på den svarta stolen som gick att snurra runt flera varv på igen. Hon såg ut över sin stad med uppgiven blick och tänkte att det nu kanske är dags att göra något åt det här gamla schabraket.
Varje dag såg hon detta åbäke vi skulle kalla för Lysekil, falla sönder lite mer. Den stackars stadens stöttepelare började rämna, människorna krympte ner i sina för stora skor och vissa kom aldrig ut igen. Somliga drunknade i de där grå spetsiga skorna, oftast på grund av att de fått så stora hål att de släppte in hela vattenpölar på sin väg över Lysekils huvudgata. Kungsgatan. Eller under den här årstiden skulle hon snarare påstå att de som brukade utformas i gatans fördjupningar, i form av vattenpölar, nu snarare bestod av slask.
Slask var det mest typiska för december och ett återkommande inslag för julen i Lysekil. Snöslask och de mossgröna stjärnfallen som varje år monterades upp och ner längs Kungsgatans båda sidor och belyste kullerstenarna....och slasken.