When I come home cold and tired, it's good to warm my bones beside the fire

Jag vet att några varit oroliga, men nu mår jag så mycket mycket bättre, är glad och positiv igen och tacksam för det och för att det inte blev värre än det blev.
Här följer en sammanfattning av min sjukhusvistelse den senaste tiden.

Akut sjuktransport till NÄL. Trollhättans gigantiska sjukhus som ser ut som ett monster från utsidan och är som en hel liten stad på insidan, indelad i olika kvarter och sektioner med olika funktion och storlek.
Här hamnade jag efter ett läkarbesök hos en specialist i Lysekil för knappt två veckor sedan.
Förmodligen mitt sjätte eller sjunde läkarbesök den senaste månaden. Senaste trippen till Lysekils förkastliga vårdcentral, efter en fruktansvärd morgon, slutade i tårar framför en läkare som borde skaka galler på grund av sin oförsiktighet och okunnighet inom läkaryrket. Man skulle kunna tro att han prutat till sig sin läkarlicens på en bymarknad i Azerbadjan.

Efter de första två dagarna på sjukhuset, efter ultraljud och operation, följde fem eller sex narkoser, en varje dag, då kirurg G. och kirurg T. och på slutet även Dr. B med sina trofasta operatörer skickligt fixade och donade så att det blev så fint och rent som möjligt i det stora läckande hålet jag fortfarande har i halsen.
Den gulliga narkossköterskan med de stora ögonen och infällda diamanter i glasögonbågarna bad mig tänka på glittrande vackra hav och gav mig sedan en injektion som på några sekunder tog mig genom en brusig dimma och in i kolsvart mörker och sovande ovisshet.

Vaknar ur dimman på uppvaket, hos damerna med morfinsprutor i händerna och skarpa ögon på monitorn med hjärtvågor och andningskontroll.
På avdelning 23 blir jag omhändertagen av dussintals vänliga sköterskor. Den lilla förvirrade Ingrid som glömmer bort att ge mig frukost. En ovanligt vänlig Ulrika, en blondin som alltid har fina örhängen. Linda som skrattar och säger ”smaklig måltid” när hon kommer in med en genomskinlig plastkopp med piller och kapslar till mig. Den fåordiga nattsköterskan som lyser på mig med ficklampa och ger mig brusande penicillin tre gånger varje natt, och Dr. Blank med gluggen mellan framtänderna.

Jag blir väl omhändertagen. Mycket väl.
Efter en vecka mår jag bättre, inflammationen är så gott som borta, mitt blodvärde höjs med hjälp av järntillskott och infektionen tynar sakta bort tack vare antibiotikan.
Andra veckan på sjukhuset klarar jag av förbandsomläggningar av såret inte mindre än tre gånger helt vaken. Första gången med hjälp av lugnande och de andra två gångerna med hjälp av mitt hjältemod….

Jag bidar min tid.
Läkarna utreder och till sist får jag åka hem igen.
Förmodligen har det aldrig varit så skönt att komma hem förr.
Jo…efter Thailand 2004 var det väldigt skönt att komma hem, men bästa hemkomsten sedan dess.