Miserabla tankar från sjukstugan

Jag sitter återigen nertryckt i familjens vita soffa i vardagsrummet. Ungefär så som jag gjort den senaste månaden. Jag är fruktansvärt trött på att vara sjuk nu. Och fruktansvärt trött på att konstant ha ont. För varje steg jag tar känns det som om jag skulle gå sönder. Som om min kropp skulle ge vika totalt och falla ner i småbitar på parkettgolvet. Det gör den givetvis inte, men det känns så.
Sedan känns det som, och jag rör mig som om jag hela tiden har en kniv instucken i halsen. Ibland attackerar den på nytt, vrider om och hugger. Ungefär som när Miho sticker kniven i den där Irländaren i Sin City. Jag tror att han kände det ungefär som jag gör nu. Givetvis har jag inte en kniv i halsen, men det känns så.
Som George Orwell skriver:

"Det finns inget som är värre än fysisk smärta"

Just nu är jag faktiskt väldigt villig att hålla med om det.
Apropå den store författaren, går filmatiseringen av hans mästerverk "1984" på TV ikväll. Den går rättare sagt på TV 4 FILM klockan 19.00....tror jag att det var.
Det piggar ju upp i alla fall.

Förra veckan bestämde jag mig även för att sätta tänderna i Mario Puzos "Gudfadern". Kommer väl antagligen att ta mig en halv livstid att tugga mig igenom den boken, men den är bra hittills. Riktigt bra, mer fängslande än vad jag tänkt mig. Särskilt med, i inledningen, en mening som:

"I en brokigt möblerad hotellsvit i Los Angeles låg Johnny Fontane lika redlöst berusad och svartsjuk som vilken äkta man som helst."

Genialt.
Jag har förövrigt blivit en riktig slacker under lovet. Att ligga på soffan och vara sjuk och ha ont i en månad bidrar knappast till ökad motivation inför ett halvår i skolan. Ett hektiskt halvår med många svåra kurser. Jag kommer att få kämpa hårt med ämnen jag hatar, det vet jag.
Men jag ska klara det också. Precis som jag någon gång i framtiden ska klara av den här sjukdomen som driver mig till vanvett.
Imorgon blir det nytt läkarbesök och för första gången på länge är jag nästan nervös.