"Och plötsligt försvann all smärta som de bar i sina bröst"

Nu tycks alla tro att det blir vår imorgon.
Alla längtar så det vrider sig i bröstet och längtan efter lite värmande sol över de bleka skuldrorna skriker i hjärtat som pumpar vinterfruset, trögflytande mörkrött liv.
Jag är likaså en av dom.
Varje dag känns som en väntan.
Det är ingen mening med att leva fullt ut om vi inte får krypa ur våra dunjackor, fleecefiltar och snöboots. Nej, det känns faktiskt inte som att det är så stor mening.

Men som vanligt när hela världen tycks vara övertygad om något, blir jag tveksam och obstinat.
Solklart vill jag ha både vår och sommar och värme och sol och salta havsstänk mer än någon annan i den här lilla staden. Det är klart.
Men alla tycks vara så säkra på att våren redan knackar på dörren, modemagasin dimper ner i brevlådan och lanserar redan sommarmode, så att de glossiga tidningssidorna glöder.

Jag förvandlas till en pessimistisk realist.
Det är bara januari ännu. Kalendern bekräftar det.
Politikerna bekräftar det.
Så gör äver metereologerna och lärarna.
Men mer än någon annan bekräftar kylan, isen, snön och hela den gråtyngda väderleken det.
Vi har sett snö i april förr tänker jag, inte alls hoppfullt och drar den stickade tremetershalsduken ännu ett varv runt nacken.

Men innerst inne är det klart att jag spricker av iver och både saknad och längtan efter somrar som varit och somrar som kommer.
Jag vill ha brunbrända knän och fräknar på axlarna, djupringade linnen och randiga bikini-knutar i nacken, tunna trensparenta scarfses vridra runt halsen och i håret, barfotafötter och skrapade armbågar.
Jag vill ha picknick i torrt grönt gräs, jag vill svära över smältande isglassar och misslyckade solglas-brännor.
Jag vill ha allt det där nu!