Fredagsmys

Sitter nu halvt nerbäddad under mitt tjocka duntäcke, fönstet står öppet på glänt och jag känner den friska frostiga vinterluften fylla rummet, tillsammans med Chris Martins ljuva röst.
Är just hemkommen från en underbart mysig kväll med mina favoritflickor. Det är så underbart att få vara tillbaka igen.
Denna superba fredagskväll har spenderats på bästa sätt genom att dansa runt i Fredrikas kök och vräka i sig färsk pasta, kalamata-oliver, cocktailtomater och hemgjord basilikasås med vitlök. Mycket skratt och krångel kring tillagande av den utsökta cappuchino-tårtan, skvaller, resplaner och som alltid kilovis med bra musik.

Jag har saknat så extremt att ha nära vänner omkring mig, och det är självklart då man uppskattar som mest att ha de bästa runt sig igen i vardagen. Som alltid. Och som alltid är de underbara.

Imorgon startar dagen med sjukhusbesök och sedan kommer min Mc hit! Oh som jag saknat mitt irländska yrväder, det blir inget röj, det blir inget stök. Vi ska bara mysa, gå hundpromenader i snön, äta glass och dricka liter efter liter med marelds-te.
Precis som jag vill ha det just nu. Lugnt och skönt med människor jag tycker om kring mig.

Vinterns örhängesproduktion

Väldigt sent upplagt, men detta är en liten del av den kreativitet jag lyckats färdigställa under vintern.
Två par spetsörhängen, ett svart par med likfärgade paljetter och ett likadant par men dock med cremévit spets och ett mer blomsterformat mönster, svarta paljettkanter.



Nästa par är gjorda av silverfärgade ringar med likfärgade krokar, vita glaspärlor och beige/brons-marmorerade större pärlor.

Efterlyses

Om någon...


...Skulle ha sett till...

...Denna sjalen på villovägar någonstans...
...Vore jag mycket glad om den hittade hem igen.

"Och plötsligt försvann all smärta som de bar i sina bröst"

Nu tycks alla tro att det blir vår imorgon.
Alla längtar så det vrider sig i bröstet och längtan efter lite värmande sol över de bleka skuldrorna skriker i hjärtat som pumpar vinterfruset, trögflytande mörkrött liv.
Jag är likaså en av dom.
Varje dag känns som en väntan.
Det är ingen mening med att leva fullt ut om vi inte får krypa ur våra dunjackor, fleecefiltar och snöboots. Nej, det känns faktiskt inte som att det är så stor mening.

Men som vanligt när hela världen tycks vara övertygad om något, blir jag tveksam och obstinat.
Solklart vill jag ha både vår och sommar och värme och sol och salta havsstänk mer än någon annan i den här lilla staden. Det är klart.
Men alla tycks vara så säkra på att våren redan knackar på dörren, modemagasin dimper ner i brevlådan och lanserar redan sommarmode, så att de glossiga tidningssidorna glöder.

Jag förvandlas till en pessimistisk realist.
Det är bara januari ännu. Kalendern bekräftar det.
Politikerna bekräftar det.
Så gör äver metereologerna och lärarna.
Men mer än någon annan bekräftar kylan, isen, snön och hela den gråtyngda väderleken det.
Vi har sett snö i april förr tänker jag, inte alls hoppfullt och drar den stickade tremetershalsduken ännu ett varv runt nacken.

Men innerst inne är det klart att jag spricker av iver och både saknad och längtan efter somrar som varit och somrar som kommer.
Jag vill ha brunbrända knän och fräknar på axlarna, djupringade linnen och randiga bikini-knutar i nacken, tunna trensparenta scarfses vridra runt halsen och i håret, barfotafötter och skrapade armbågar.
Jag vill ha picknick i torrt grönt gräs, jag vill svära över smältande isglassar och misslyckade solglas-brännor.
Jag vill ha allt det där nu!

Allting har förändrats

Men jag känner likadant

Pocketful Of Money

Igårkväll bjöds barnen Broman hem till mormor på Skälvik.
Min fantastiska mormor bjöd på fläskfile med egenplockade kantareller, gräddsås och klyftpotatis med små körsbärstomater. Till dessert hade hon bakat en utsökt chokladfondant med mandelparfait och blodapelsin-sallad.
Efter middagen knaprade vi i oss mandelpepparkakor och rooibos-te framför Stjärnorna på Slottet. Jag är inget stort fan av den där lilla skaran på slottet och särskilt står jag knappt ut med att se Björn Ranelid.
Men dom lördagarna jag myser hos mormor så ser jag programmet med glädje.
Ibland kan man tillochmed lära sig ett och annat. Visserligen visste jag sedan tidigare att Tommy Körberg är en fantastisk sångartist, men det har nog aldrig gått upp för mig att han är SÅÅ skicklig!

Idag har jag bakat småkakor, minikakor som blev rosa och blå, eller kryddade med kanel och garnerade med valnötter och pecan. Lisa kom hit på ett litet kafferep och jag blev uppdaterad om det senaste skvallret.
Det känns skönt att vara på hemmaplan igen.
Och imorgon åker jag på återbesök på sjukhuset och får halsen omlagd.
Shaaa!

When I come home cold and tired, it's good to warm my bones beside the fire

Jag vet att några varit oroliga, men nu mår jag så mycket mycket bättre, är glad och positiv igen och tacksam för det och för att det inte blev värre än det blev.
Här följer en sammanfattning av min sjukhusvistelse den senaste tiden.

Akut sjuktransport till NÄL. Trollhättans gigantiska sjukhus som ser ut som ett monster från utsidan och är som en hel liten stad på insidan, indelad i olika kvarter och sektioner med olika funktion och storlek.
Här hamnade jag efter ett läkarbesök hos en specialist i Lysekil för knappt två veckor sedan.
Förmodligen mitt sjätte eller sjunde läkarbesök den senaste månaden. Senaste trippen till Lysekils förkastliga vårdcentral, efter en fruktansvärd morgon, slutade i tårar framför en läkare som borde skaka galler på grund av sin oförsiktighet och okunnighet inom läkaryrket. Man skulle kunna tro att han prutat till sig sin läkarlicens på en bymarknad i Azerbadjan.

Efter de första två dagarna på sjukhuset, efter ultraljud och operation, följde fem eller sex narkoser, en varje dag, då kirurg G. och kirurg T. och på slutet även Dr. B med sina trofasta operatörer skickligt fixade och donade så att det blev så fint och rent som möjligt i det stora läckande hålet jag fortfarande har i halsen.
Den gulliga narkossköterskan med de stora ögonen och infällda diamanter i glasögonbågarna bad mig tänka på glittrande vackra hav och gav mig sedan en injektion som på några sekunder tog mig genom en brusig dimma och in i kolsvart mörker och sovande ovisshet.

Vaknar ur dimman på uppvaket, hos damerna med morfinsprutor i händerna och skarpa ögon på monitorn med hjärtvågor och andningskontroll.
På avdelning 23 blir jag omhändertagen av dussintals vänliga sköterskor. Den lilla förvirrade Ingrid som glömmer bort att ge mig frukost. En ovanligt vänlig Ulrika, en blondin som alltid har fina örhängen. Linda som skrattar och säger ”smaklig måltid” när hon kommer in med en genomskinlig plastkopp med piller och kapslar till mig. Den fåordiga nattsköterskan som lyser på mig med ficklampa och ger mig brusande penicillin tre gånger varje natt, och Dr. Blank med gluggen mellan framtänderna.

Jag blir väl omhändertagen. Mycket väl.
Efter en vecka mår jag bättre, inflammationen är så gott som borta, mitt blodvärde höjs med hjälp av järntillskott och infektionen tynar sakta bort tack vare antibiotikan.
Andra veckan på sjukhuset klarar jag av förbandsomläggningar av såret inte mindre än tre gånger helt vaken. Första gången med hjälp av lugnande och de andra två gångerna med hjälp av mitt hjältemod….

Jag bidar min tid.
Läkarna utreder och till sist får jag åka hem igen.
Förmodligen har det aldrig varit så skönt att komma hem förr.
Jo…efter Thailand 2004 var det väldigt skönt att komma hem, men bästa hemkomsten sedan dess.

What does'nt kills you, makes you stronger

Då vet jag hur det känns att bli opererad också.
En smärtsam erfarenhet rikare.
Jag tror aldrig jag haft så ont som när jag första gången vaknade ur den första narkosen.
Med ena foten kvar i dimman av att vara så djupt sövd och den andra halvan strävande efter att vakna upp och ta kontroll över den absurda tillvaron.

Efter X antal injektioner morfin lugnade sig det värsta vulkanutbrotten i halsen.
Narkosen släppte men jag kunde fortfarande inte röra mig för alla sladdar och slangar jag var ihopkopplad med.
Ett tiotal färgade elektrodsladdar över bröstkorgen.
-För att hålla koll på hjärtats slag.
Syrgas till luftrören.
-För att lugna och för att hålla koll på andningen.
Pulsmätare i fingret.
Blodtrycksmanchett runt armen.
Saltlösningsdropp i armarna.
-För att slippa uttorkning.
Antibiotikadropp i händerna.
-För att hämma inflammationen.
Nålar i armarna och händerna.
Aquasil inuti det blödande hålet i halsen.
En annan hand i den fria handen,
En hand som tillhör en röst som säger att operationen gått bra och att allt ska lösas.
Att jag tappat oväntat mycket blod men att det ska bli bra.
Att jag får smärtlindrande så fort mitt likbleka ansikte förvrids.
Att jag ska kämpa på.
Och sedan...
mera morfin.

Miserabla tankar från sjukstugan

Jag sitter återigen nertryckt i familjens vita soffa i vardagsrummet. Ungefär så som jag gjort den senaste månaden. Jag är fruktansvärt trött på att vara sjuk nu. Och fruktansvärt trött på att konstant ha ont. För varje steg jag tar känns det som om jag skulle gå sönder. Som om min kropp skulle ge vika totalt och falla ner i småbitar på parkettgolvet. Det gör den givetvis inte, men det känns så.
Sedan känns det som, och jag rör mig som om jag hela tiden har en kniv instucken i halsen. Ibland attackerar den på nytt, vrider om och hugger. Ungefär som när Miho sticker kniven i den där Irländaren i Sin City. Jag tror att han kände det ungefär som jag gör nu. Givetvis har jag inte en kniv i halsen, men det känns så.
Som George Orwell skriver:

"Det finns inget som är värre än fysisk smärta"

Just nu är jag faktiskt väldigt villig att hålla med om det.
Apropå den store författaren, går filmatiseringen av hans mästerverk "1984" på TV ikväll. Den går rättare sagt på TV 4 FILM klockan 19.00....tror jag att det var.
Det piggar ju upp i alla fall.

Förra veckan bestämde jag mig även för att sätta tänderna i Mario Puzos "Gudfadern". Kommer väl antagligen att ta mig en halv livstid att tugga mig igenom den boken, men den är bra hittills. Riktigt bra, mer fängslande än vad jag tänkt mig. Särskilt med, i inledningen, en mening som:

"I en brokigt möblerad hotellsvit i Los Angeles låg Johnny Fontane lika redlöst berusad och svartsjuk som vilken äkta man som helst."

Genialt.
Jag har förövrigt blivit en riktig slacker under lovet. Att ligga på soffan och vara sjuk och ha ont i en månad bidrar knappast till ökad motivation inför ett halvår i skolan. Ett hektiskt halvår med många svåra kurser. Jag kommer att få kämpa hårt med ämnen jag hatar, det vet jag.
Men jag ska klara det också. Precis som jag någon gång i framtiden ska klara av den här sjukdomen som driver mig till vanvett.
Imorgon blir det nytt läkarbesök och för första gången på länge är jag nästan nervös.

Someday my pain
Someday my pain, will mark you

Feber vol. 3

Jag önskar jag kunde skriva
Jag önskar jag kunde flyga
Jag önskar jag kunde berätta

Jag önskar du stod vid min sida
jag önskar jag fick vakna upp med solen i ansiktet oftare
och vinden från ett halvöppet fönster i håret
Jag önskar jag var långt härifrån
Jag önskar jag kunde komma tillbaka
- utan ångest, utan skuld, utan förväntningar

Jag önskar jag såg det vackra
och uppskattade det groteska

Jag önskar att jag hjälpte människor på gatan
Jag önskar att alla fick leva med musik i sina öron

Jag önskar en gång att jag fick hela världen att skratta
och isbergen att upphöra smälta

Jag önskar att det var Du som serverade mig kaffe på sängkanten
och kysste min panna

Jag önskar att jag en gång fick skrika tills all frustration, missanpassning och paranoia försattes i koldioxiden i luftrören och blandades med syret i luften och fördes ut till havet tills det försvann

Bara ett spott i havet
Bara ett gruskorn i sandlådan

Och känslorna är som skenande hästar

Så bra det kändes att Brida gick där tillsammans med honom ner från berget, tänkte mästaren. Han var en man som andra, med samma svagheter och dygder - och ännu inte van vid rollen som mästare. I början när människor från olika håll på Irland kom till hans skog och sökte hans kunskap undervisade han om solens tradition och ville att de skulle förstå det som omgav dem.

Paulo Coelho - "Brida"

Att göra sig själv till åtlöje.
Att skrika och spotta sig själv i ansiktet.
Det är något jag tänker på.
-Nej då, det är fint, jag mår bra.
Men jag tänker bara. Varför gör man så.
Sliter sig själv i stycken. Som ett vildsint djur.
Drivet av hunger och inga moraliska lagar.
Styr över samvetet nu.

Att skämta på sin egen bekostnad.
Att skratta åt sin löjliga figur som krampaktigt intar skyddsposition.
Desperat.
Skrattar tills blodet rinner mellan tänderna och rösten skär sig.
Mr. Durden-effekt.

Att hålla kvar landbryggan för sista besättningsman, men lämna sig själv kvar på kajen.
Tafatt.
Lätt vinkande.
Borra ner händerna till djupet av fickorna, gömma hakan i kragen.
Vända på klacken och återvända till allting som alltid är som det alltid har varit.
Trygghet eller tristess
För mig får du kalla det vad du vill.
Mig gör det detsamma.
Det gör alltid detsamma mot mig.
Samma känsla. Samma falnande dimma mot rutan. Från en morgonandedräkt med nyborstade tänder.
Vitare än förr.

Surprise

Igårkväll kom mormor hem från Trysil. Pappa åkte och hämtade henne i Uddevalla, medan resten av familjen klirrade överaskningsmiddag på Skälvik. Elle bakade italienska pizzor och pappa bakade kladdkaka som vi kombinerade med Elles utsökta kanel-mandelparfait.

Det var lyckat, dett var mysigt och det var gott.

Här kommer några av de ytterst få och rätt halvkassa bilder jag lyckades knäppa under jul.Av mig fick Elle ett litet paket där snörena förmodligen tog upp större volym än själva paketet.


För att sätta någon form av färg på min i övrigt helsvarta jul-outfit, sydde jag en gigantisk röd silkesrosett och knäppte fast i håret.

12 saker

1.Jag älskar att gå på bio.

2. Jag vill ha Judy Garlands ("Dorothy's") glittrande magiska skor.

3. Jag är ganska dålig på att skriva sms, men jag tycker om att få dom. Är dessutom ägare till en oförskämt ful mobil, som jag desperat får gömma bakom håret eller i mössan när man besöker en stor stad.

4. Jag gillar skäggiga män.

5. ...och julkalendrar från början av 90-talet.

6. Jag har med säkerhet sett Pirates Of The Caribbean över hundra gånger, utan att överdriva. Framförallt 1an, the Curse Of The Black Pearl.

7. Jag dyrkar halsdukar och sjalar, men har nästan aldrig vantar.

8. Jag avskyr melodifestivalen sjukligt mycket.

9. Jag har flera gånger under mitt liv seriöst velat bli sjökapten eller brandman.

10. Jag har fruktansvärt svårt för att slänga saker, vilket alltid resulterar i att jag sparar en massa skit som jag inbillar mig att jag ska få användning av någon gång.

11. Jag har aldrig sett Gudfadern-filmerna.

12. Om jag fick vara en artist från Woodstock-festivalen, skulle jag vara Jim Morrisson eller Jimi Hendrix.