Välkommen till vår lilla planet

Just nu sitter jag igen framför familjens stationära dator. Jag förbannar kommunens rämnande IT-enhet som måste ta 3 månader på sig för att få bort ett par virus från min dator. Ge mig tillbaks skitmaskinen så fixar jag det själv om det nu ska vara så svårt!

Jag tittar ut genom fönstret och ser att det håller på att bli kväll. Hur kan jag veta det? Jo, det börjar bli mörkt. Eller det kanske bara är för att det är november. Det är aldrig kväll redan klockan fem.
Jag ser att grannhuset flyter. Det flyter inte som i den bemärkelsen att det helt tappat sitt fäste i gatan och mot dess grund och nu förflyttar sig mot havet.
Nej, det ser flytande ut i den bemärkelsen att jag ser fönstret genom regnet på rutan. Regnet faller så tätt att det får grannhuset att flyta i mina ögon.
Funky.

Jag tänker att jag sitter i ett litet hus på jorden. En liten liten grå stad, och mitt liv påverkar ett fåtal personer nära mig. Men hur gärna jag än hade velat kan jag inte göra världen bättre just nu. Så känns det i alla fall.
Jag kan inte dela ut bröd till hungrande barn i Sudan. Jag kan inte sätta Holland på pelare och hindra landet från att förgås i havet. Jag kan inte motarbeta misshandel och trafficking. Jag kan inte bättra på ozonlagrets krassliga skick eller befria oskyldigt dömda fångar från Guantanamo.
Jag tänker att jag är en sån liten jävel på vår planet och kommer aldrig att sätta några betydande spår.
Detta ger mig ett sting av hopplöshet och handlingsförlamning.

Jag ser ut genom mitt fönster och tänker att allting är fördjävligt och fantastiskt.
Regnet vräker ner med ohygglig kraft. Som om man släppt lös syndaflodens alla fördämningar.

Jag må vara liten på denna fördömda förglömda stackars avlägsna planet. Vårt pyttelilla solsystem som tydligen ska vara en utav alla de tusentals galaxer i fjärran. Dom som jag aldrig når. (Jag är inte ämnad att bli astronaut, som Fuglesang och Armstrong.)

Och nu är inte ens stackars Pluto en planet längre. Eller är den det?

Jag gillar vår lilla planet. Den är ganska bra ändå, trots att vi människor är allt för smarta för vårt eget och vår egen bostads bästa. Som vi har förstört vår hyresvärd. Ett par gånger har den försökt vräka oss. Förgöra oss genom jordbävningar, flodvågor, naturkatastrofer, orkaner, tropiska stormar, sjukdomar och svininfluensan.
Men människan är ett envist släkte, vi håller klorna kvar i det vi betraktar som vårt. Girigt tuggar vi oss fast. Jamen det är klart att vi gör.

Nu ska jag gå ner för min trappa och göra världen till en bättre plats att leva på.
Jag börjar med att brygga en kopp te eller så, sedan tar jag tag i Afrikas fattigaste länder.
I'll send them a sympathy postcard. Yeah I'll sure do, that will help, it will solve. Course it will.