Maneter och Hjärta som en motorväg av ljus

Idag är det söndag och jag äter clementiner och dricker saft.
-Varför är min blogg skettråkig?
-Jo för att jag startar varje inlägg med att säga vad det är för en dag och vad jag för tillfället stoppar i munnen...
Jag pluggar en massor av maribiologi också, till provet imorgon. Det är svampdjur, makroalger, kammaneter, havsbortmaskar och nässeldjur med tillhörande morfologi och habitat. Det är hydrozoer hit och schyphozoer dit. Choanoflagellater till höger och kraggisselceller till vänster, med en släng av livsfarliga siphonophorer och cubomedusaes.
Marinbiologi är så intresant. Jag gillar det verkligen!
Men efter en dag med latisnka benämningar och de havsbaserade djurrikets livscykler börjar jag rynka pannan en aning.

Därför lyssnar jag på Röd. Kents nya album är frustrerande bra. Jag har alltid envisats med att klänga mig fast vid de tidiga albumen som Vapen&Ammunition, Isola och B-sidor. Med sin lugna skuggiga charm och geniala texter, finslipade som diamanter. Jag hänger kvar vid de akustiska låtarna där Samis gitarr dominerar.
Sedan kom Tillbaka Till Samtiden med "synthetisering" som en blixt från klar himmel. Jag bestämde mig för att hålla mig kvar vid de gamla.
Sedan gick det en lång tid av väntan.
Sedan kom det Röda albumet och jag är redan förlorad.
Det låter inte som förr, men det låter inte som Tilbaka Till Samtiden heller. Det är kraftfullt och dansant, klubbigt och blinkande, avskalat och välfyllt och fantastiskt bra!
Jag konungförklarar ännu en gång kvartetten Jocke Berg, Martin Sköld, Sami Sirviö och Markus Mustonen.