Okej, så idag var väl Måndag lika elak och ondsint som han alltid brukar vara. Måndag frestade med vackert väder men förbjöd mig att gå ut mer än en hundpromenad som kretsade 100 meter från hemmet. Jag sjukanmälde mig från den enda lektionen jag hade idag. Individuellt val. Bild och form. Jag klarar mig.
Min träning kan jag inte gå på idag.
Jag är sjuk. Jag är ofta sjuk. Med det menar jag att jag jämt och ständigt blir förkyld, eftersom jag tydligen så fint försetts med Nordeuropas sämsta immunförsvar.

Nu sitter jag här på botten av pappas gamla Guinness-skjorta, som en gång i tiden nog skulle varit blå. Den är inte blå längre. Snarare grå. Näsan rinner och halsmandlarna börjar matcha storleken av två tennisbollar.
Känns bra. Känns helt okej.
Känns skit.

Man kan ju alltid bli uppringd av farbror doktorn klockan åtta på morgonen, vakna till liv av Lysekils mest hotfulla basröst som får golvet att vibrera genom telefonen.
-Jag behöver förnya ett recept, för mina kramper...blablablabla...ööh...ja, jo det stämmer...nej...jamen visst..blablabla...
-Då dubblar jag din dos nu, du kan hämta dom i eftermiddag.
(tyvärr jag planerar att ligga hemma och dö i eftermiddag)
-Okej fint, då säger vi så, tack!

Man kan ju alltid leva ut dagen på ingefära, honung och konsumera kontainerar med te.
Man kan sitta inspirationslös och skjuta på pluggandet, skjuta på det ed hagelbössan slängd över axeln, enda tills man somnar över datorn i knäet. Man kan se en svartvit fransk film från 40talet istället för att göra något vettigt alls. Och somna om igen. Igen.


Men i all min miserabilitet har jag smidit stora planer. Om ni bara hade en aning. Som om jag skulle mögla i en gammal skjorta som en gång varit blå. Mögla på min 90 cm breda säng. Åhnej den måste vara 140, minst! Som om jag inte är produktiv och redan skrivit klart alla uppsatser och recenssioner. Håhå det trodde ni allt va!

Jag sitter högst upp i tornet i mitt slott. Med ett täcke av silke sitter jag där med ett glas varmt rött vin i handen och tillfrisknar från min ytterst milda halsåkomma. På min axel sitter en nattsvart korp, som mist sitt ena öga.
Med fjäderpennan på bordet och oxblodet i dosan skriver jag kryptiska på meddelanden. Korpen fäster dem på sitt horn i pannan och springer iväg med dem till vem helst jag vill.
Håhå det trodde ni inte!
Högt här uppe sitter jag, min internetuppkoppling är perfekt och jag skriver brev. Jag myser, jag gräver ner mig i mitt silkestäcke och drar kashmirscarfen ett varv till runt nacken. Jag smuttar på vinet och förbereder mig inför den stundande hösten som står på glänt. Den kikar in genom mitt fönster, den känns som tidig vår. Och alla tycks vara kära i varandra igen.

Jag förbereder, snart kommer jag att släppa en bomb, mina högtflygande planer smiter över berget och ni vet ingenting ännu, jag är smartare än dom. Snart ska ni få se att jag övervinner denna vintern med. Slugare än en gamal rävhona i sitt näste. Vänta ni bara....

Knack knack!
Oj det är Måndag som vill in igen, in och slänga drivor av gråa dammoln över mig.
Jag måste ha somnat för ett ögonblick. Eller så är det bara feberyra.