Förra veckan hittade jag ett minne i en av våra boxar med LP-skivor. Soundtracket till en film/serie som heter "The Neverending Story". Så fort nålen snurrade mot LPns rasipa yta var jag fem år igen. Jag var en sjuk och ynklig, blek liten femåring. Jag låg helt still i en hög säng med kyliga stålkarmar i en av salarna på lassarettet som ser ut som ett monster som tittar upp mot himlen med alla sina fönsterögon, från utsidan.
Jag kunde känna doften av desinfektionsmedel och de mjuka blå filtarna över vita nytvättade lakan.
The Neverending Story var det bästa jag visste under min sjukhustid. Jag var ganska ynklig när jag var liten. Jag blev sjuk i perioder och åkte ideligen in och ut ur sjukhuset. Ibland skjutsade pappa ibland ambulansmännen. Men trots allt det dåliga med att ligga på sjukhus, missa dagiset och kompisarna och bara kunna beskåda årstiderna skifta genom sjukhusfönstret utan att kunna springa ut och fånga de fallande löven, så hade jag trots allt The Neverending Story.
Om någon mot förmodan skulle läsa detta inlägg och vara ägare till filmen, är jag extremt tacksam om jag skulle kunna få ta en kik på den igen.
Det var nog trots allt 12 år sedan jag såg den sist.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment