You don't know how lovely you are

Så var det ju konserten också. Anledningen till att två brundetter och en redhead tog sig till andra sidan landet. Det kan vara den bästa konserten jag någonsitt upplevt. Förmodligen är det den bästa.
Efter mycket kringsnurrande i innerstaden och pesto-pasta på italienska Vapiano, nådde vi den oändliga kön vid Stadion runt strax innan 3-slaget. Som tur var stötte vi på Malins vänner, Märta och Karin ca 15 meter från insläppet, så det var bara att ta skuttet över staketet och hamna på den perfektaste platsen i kön. Flyt!
knappt tre timmars köande med kaffe, yalla, bröd, spritpennor och soundcheck. Sedan släpptes vi in på ett laddat Stockholm Stadion. Vi beskådade de högt klättrande roddarna i kvällssolen. Regnet hade försvunnit på förmiddagen och eftermiddagen bjöd på sensommarens finaste väder. Runt 8.30 steg förbandet White Lies ut på scen. Jag hade bara hört några enstaka låtar innan, och blev positivt överraskad. Helt klart lovande, ett gäng unga, glada musiker med stora ambitioner och talanger spelade sina bästa låtar innan de tackade för sig och överlämnade scenen åt huvudgästerna. Publiken hade fått klappa igång sig och var mer laddade än någonsin förr när allting smäller högt, skynket ramlar ner, bakgrunden slår om till Viva La Vida-omslaget och Coldplay kommer springandes ut på scen med tomtebloss i högsta hugg. Publiken jublar för full hals när de sliter tag i sina instrument och energin från scenen tycks bara stiga. Kvällens bästa blir den solklara klassikern man aldrig tröttnar på, Fix You, Glass Of Water från live-albumet, under denna låten färdas vi genom rymden via den lysande bakrunden som täcker X antal kvadratmeter av himlen. Under Yellow svävar gigantiska knallgula ballonger fyllda med glitter över publikhavet och alla skrålar för allt vad lungorna är värda, som Malin uttryckte det, "den här låter speglar verkligen allt hur det är att vara kär". Viva La Vida är självklart vad alla väntat på och blir lika storslagen som Death And All His Friends. Men kvällens kanske finaste framträdande är när Chris ensam sätter sig vid pianot och spelar för oss, den nedtrappade versionen av The Hardest Part.
När magikerna fått slut på extranummer, vadar vi på vinglande konsertben ut genom färgsprakande fjärilskonfetti. En helt fantastisk kväll. En av de vackraste jag kommer att minnas.