The horror, the horror...

Just vaknat upp i en solig lägenhet efter ca 5 timmars sömn. Min nyvakna lilla sockervaddssolstråle på soffan. Nu slänger hon omkring kläder i hela lägenheten för fulla muggar. Moa packar. Moa packar till Spanien, hon åker dit i övermorgon.
Igår myste vi här med systra mi, Johanna, Sandra och Rasmus från Örebro. Vi bakade baguette, gjorde egna chips (kanongoda!), drack te och såg Paris Je'taime. En fulländat vacker. Eller nej, inte mindre än 12 vackra små historier, sammanvävda i en mumsig blandning. Undefär som gott och blandat.

Sedan klättrade vi neför berget och nattbadade. Efter att folk somnat, gått hem och vice versa såg jag trollbunden klart på Apocalypse Now.
Efteråt visste jag inte vad jag skulle göra. var tvungen att ställa mig på balkongen och ta lite luft ett tag, först då upptäckte jag att solen höll på att gå upp igen. Det tog mig en stund att övertyga mig själv att jag varken var full eller hög. Jag vet inte om jag var totalt paralyserad av filmen, om det var tiden på dygnet eller den lilla ensamma känslan man får när man är den enda som är vaken i en lägenhet med en sovande vän. Tror nog mest på att en kombination av detta skapade denna berusningskänsla.
Hur som helst är Apocalypse Now ett mästerverk. Ingen kan säga något annat. En oerhört välgjord film, en lång film som inte valt att korta av eller klippa bort många scener. Men det gör den ännu mer intressant, mer verklig.
På ett sätt känns det som om man aldrig mer skulle behöva göra någon mer film efter denna, och samtidigt utlämnar den mycket. Svårbedömd enligt mig men den må vara välgjord in i minsta detalj.
I soluppgången gik jag för att sova, fortfarande tyckte jag mig höra en viskande röst i mitt öra. "The horror, the horror."

Nu när jag fått några timmar att bearbeta detta på, ska jag och Moa strax käka lite frukost och se Children Of Men, med underbara, makalösa Clive Owen.