Alkemisten

>>Jag ger mig av>>, sade han. >>Men jag vill att du ska veta att jag kommer tillbaka. Jag älskar dig för...>>
>>Säg ingenting>> avbröt Fatima. >>Man älskar därför att man älskar. Det finns inga särskilda skäl till att man gör det.>>
Men pojken fortsatte:
>>Jag älskar dig därför att jag hade en dröm, därför att jag har mött en kung, därför att jag har sålt kristallglas, därför att jag har färdats tvärs genom öknen, därför att klanerna hade förklarat krig och därför att jag en dag stod vid en brunn för att fråga var en alkemist bodde. Jag älskar dig för att hela universum har verkat för att jag skulle finna min väg till dig.>>
De omfamnade varandra. Det var första gången hans kropp var så nära hennes.
>>Jag kommer tillbaka>>, sade pojken en gång till.
>>Förr brukade jag betrakta öknen med en otålig åtrå>>, bekände Fatima. >>Nu kommer jag att se ut över den och vara full av hopp. En dag gav sig min far av, men han kom tillbaka till min mor. Och han har återvänt varje gång sedan dess.>>
De sade inget mer. De promenerade en stund bland dadelpalmerna, sedan lämnade pojken flickan utanför tältet.
>>Jag kommer tillbaka liksom din far kom tillbaka till din mor>>, sade han.
Han upptäckte att Fatimas ögon var fuktiga av tårar.
>>Gråter du?>>
>>Jag är en kvinna av öknen>>, sade hon och dolde sitt ansikte. >>Men mer än något annat är jag kvinna.>>

Avslutade Paulo Coelhos världssuccé, Alkemisten, för dryga två veckor sedan. Utan tvekan något av det bästa jag läst, (jag må inte vara ovanligt beläst, men ändå.) En fantastisk bok som uppmanar oss att följa våra drömmar och lyssna till våra hjärtan. Vackert, rent, hoppfullt.