Accelererar hela vägen in till stan, rakt upp, upp, upp, hela vägen upp i skyn, och sedan ner

Det känns som om livet springer ifrån mig igen. Kvar står jag tomhänt och övergiven, med armarna utsträckta vid en igensnöad busshållsplats och undrar om jag verkligen fått mig själv till att göra rätt val och gå på de rätta vägarna.
Jag vill inte bara föras framåt, bakåt eller stanna upp i mitt liv. Jag vill vika av på småvägar, bestämma själv om jag vill åt höger eller vänster.

Tre korta dagar har jag gjort i skolan hittills, denna terminen. Jag känner mig redan omåttligt omotiverad och ytterst lite inspiration finns inom mig. Jag lägger ner arbetet innan jag börjat, eftersom det redan känns lönlöst försent.
Detta är tämligen kvävande och stressande.

Man får ett annat sätt att se på sin vardag när man lever i en annan för ett tag.
Jag har varit på marinbiologi-lektion i tre timmar.
Jag är trött.
Jag jag tar en powernap,
och en kopp kaffe.
Sedan plugg, sedan sjukhusbesök och omläggning.