Jag är just hemkommen från bion. Igen. Inget jobb ikväll, fick sällskap av Fröken Edlund och Joar för att idag bara sjunka ner i salongens djupröda sammetsstolar, dra av mig kapushongen och försvinna in i mörkret och filmen för en dryg timma.
Det är något jag tycker väldigt mycket om. Att se hur ljuset fasas ut, livet i de klotformade lamporna längs gångarna slocknar, jag småler alltid, myser lite åt stämningen, kikar lite på de andra i salongen, sjunker ner ett snäpp till och sedan finns allt fokus på bioduken. Just det korta ögonblicket kan vara ett av mina favoriter med bioupplevelsen.
Himlen är oskyldigt blå. Det är som alla vet en av vår käre, gamle, gode T. Gärdestads låttitlar och även titel för kvällens film.
Skulle kunna vara något av det mest vulgära som visas på bio-duken i november. För att vara cynisk skulle jag vilja säga att det är en typisk svensk film, kläm in så mycket naket och så mycket fylla som vi bara kan få in. Gärna en del pinsamma kommentarer och högtider också, perfekt här fick vi både ett härligt midsommarfirande och en misslyckad kräftskifa. Därmed var det slut på cynisiteten (heter det så, skulle inte tro det men det får vara för den här gången) Nu kommer rosandet.
Himlen är oskyldigt blå är en mysig film. Den innehåller mycket vackert kvällsljus, en viss kulturell och historisk lärdom och många fina leenden. Sedan börjar jag gilla yngsta brodern Skarsgård, mer och mer. Han rankar sig uppåt i skådespelarvärlden. Duktig gosse.
Elektriciteten börjar sakta sippra tillbaka in i de klotformade lamporna igen och maskinisten öppnar dörrarna.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment