Det finns knapast många som blir såna ynkliga valpar som jag när de är sjuka

Vaknar med en brinnande hals
och ett brinnande huvud
en svag kropp som inte vill lyda de rörelser som jag vill få den att göra.
Det vill säga att sätta sig upp på sängkanten, kliva upp, klä på sig, äta och bereda sig på en ny spännande dag.
Min kropp vill krampaktigt ligga kvar hema i sängen och långsamt förgås.
jag tror mig övervinna denna vilja i ungefär tolv minuter, för att ytterligare tre minuter senare, finna samma hjälplösa kropp huttrandes på badrumsgolvet.

Patetiskt ynklig krälar jag som ett utmattat kräldjur tillbaka de tjugofyra trappsetegen upp till övervåningen och dör i sängen, hela tiden med känslan av att jag förmodligen, snarare helt säkert, är den männsikan som det är mest synd om i hela vida världen.
Hela vida världen.
Och jag vill bara gråta. Gråta för att jag tycker så synd om mig själv, för att jag inte kommer iväg till skolan och min helt nya svetskurs som jag var så himla taggad på. För att jag måste ringa min arbetsgivare och ställa in två pass, med enligt mig alldeles för kort varsel. Jag vill gråta för att min syster bor i så jävla långt bort som i Kina och för att jag fryser så förbaskat om fötterna. Jag vill gråta för att jag inte har någon aptit och för att jag inte har en satans susning om vad jag ska ta mig till efter gymnasiet. För att jag saknar min vän i Spanien nåt helt förjävligt när jag hör Lucy Liu och Uma Thurman uttala orden "Silly rabbit - Tricks are for kids" i Kill Bill vol. I.
Jag skulle kunna hålla på i en evighet. Fortsätta vara ledsen och tycka synd om mig själv för att det går käpprätt utför för huvudpersonen i Hazard som jag läser för tillfället, för att ingen är hemma och tar hand om mig och klappar mig ömt på huvudet, för att jag inte orkar skala min apelsin, än mindre äta den och för att jag blivit lite småförälskad i en brandman på TV4 och särskilt för att jag trots allt detta inte lyckas få fram en enda uslig lite tårjävel.

Imorgon blir det säkert en bättre dag.