Det finns knapast många som blir såna ynkliga valpar som jag när de är sjuka

Vaknar med en brinnande hals
och ett brinnande huvud
en svag kropp som inte vill lyda de rörelser som jag vill få den att göra.
Det vill säga att sätta sig upp på sängkanten, kliva upp, klä på sig, äta och bereda sig på en ny spännande dag.
Min kropp vill krampaktigt ligga kvar hema i sängen och långsamt förgås.
jag tror mig övervinna denna vilja i ungefär tolv minuter, för att ytterligare tre minuter senare, finna samma hjälplösa kropp huttrandes på badrumsgolvet.

Patetiskt ynklig krälar jag som ett utmattat kräldjur tillbaka de tjugofyra trappsetegen upp till övervåningen och dör i sängen, hela tiden med känslan av att jag förmodligen, snarare helt säkert, är den männsikan som det är mest synd om i hela vida världen.
Hela vida världen.
Och jag vill bara gråta. Gråta för att jag tycker så synd om mig själv, för att jag inte kommer iväg till skolan och min helt nya svetskurs som jag var så himla taggad på. För att jag måste ringa min arbetsgivare och ställa in två pass, med enligt mig alldeles för kort varsel. Jag vill gråta för att min syster bor i så jävla långt bort som i Kina och för att jag fryser så förbaskat om fötterna. Jag vill gråta för att jag inte har någon aptit och för att jag inte har en satans susning om vad jag ska ta mig till efter gymnasiet. För att jag saknar min vän i Spanien nåt helt förjävligt när jag hör Lucy Liu och Uma Thurman uttala orden "Silly rabbit - Tricks are for kids" i Kill Bill vol. I.
Jag skulle kunna hålla på i en evighet. Fortsätta vara ledsen och tycka synd om mig själv för att det går käpprätt utför för huvudpersonen i Hazard som jag läser för tillfället, för att ingen är hemma och tar hand om mig och klappar mig ömt på huvudet, för att jag inte orkar skala min apelsin, än mindre äta den och för att jag blivit lite småförälskad i en brandman på TV4 och särskilt för att jag trots allt detta inte lyckas få fram en enda uslig lite tårjävel.

Imorgon blir det säkert en bättre dag.

And the silver in her hair shines in the cold November air / You hear the tolling bell, and touch the silk in your lapel

Min Far, Fakiren

"Vi körde ut ur staden
med melankolin och nostalgin
som en gnistrande svans
efter den gamla underbara Thunderbird
jag tryckte upp mig i ett hörn
och kände mig fullständigt utanför
jag satt tyst och längtade hem
Helena satt bredvid
och försökte hålla mig i handen
men jag kunde inte besvara
hennes små smekningar"


-Halo Of Pendor

Status 23.52: Eldkvarn och ett glas rött

Ikväll har mor min firat 50-årskalas.
Kul, fint, gott, kalas!
jag har agerat kökspersonal tillsammans med Lisa.

Nu är bara grannarna kvar.
Alla andra har åkt hem till sina hem.

Åh, Hedi Slimane

Hedi Slimane

Vardagsproblematik med att ha en familjemedlem posterad i Kina

Min storasyster bor i Kina.
För mig börjar detta bli lite av ett problem, lite av ett irritationsmoment.
Jag står min syster väldigt nära, ser upp till henne och håller av henne
av hela mitt hjärta.
Det är därför jag nu kan känna mig så egoistisk som jag gör
när jag då och då önskar att hon faktiskt inte bodde i Kina.
Att hon bodde här med mig istället.
Hemma i trygga, kalla, gamla allt-är-som-det-alltid-varit-här-Sverige

Eller åtminstone att jag fick vara hos henne i alla fall.
Det är därför jag ska se till att det bokas flygbiljetter.
Flygbiljetter till Kina är preis vad som ska bokas.
Då kan vi ses igen och hålla om varandra igen,
skratta, dricka te oh dansa och sjunga falskt till gamla jazzmusiker samtidigt som vi lagar mat tillsammans igen. Precis som det brukade vara då vi bodde under samma tak.

Why do these eyes of mine cry

Why does the sun go on shining
why does the sea rush to shore

Don't they know it's the end of the world?